pureadrenaline

Idol har ju börjat sändas på tv igen, denna cirkus av falska toner, lustiga personer men ibland också några riktigt bra röster. Måste säga att uttagningarna är den mest underhållande delen av programsagan, där man kan få sig ett riktigt gott skratt ibland åt nån segerviss människa som sen visar sig sjunga förfärligt illa. Ibland blir det ju bara för pinsamt, och man undrar varför i hela friden ställer du upp?!
Sen finns det ju dom som enligt mig kan sjunga, men som blir sågade av juryn, och då svänger känslorna åt andra hållet i stället, man blir irriterad för att stackarn inte kunde få en chans.
Och så finns det ju de självklara, de som har DET, de det inte finns några tvivel om.
Igår kollade jag på uttagningen ifrån Luleå. Det verkade till en början inte finnas så många talanger däruppe i norr eftersom den ena efter den andra sökanden blev sågad och ratad av juryn. De kom tillbaka besvikna från juryrummet och svor över de tre människorna där inne som hade "kastat ut" dom. Men så började det droppa in en del människor som faktiskt kunde sjunga riktigt bra, och hoppet att hitta nästa Idol tändes igen hos den hårda juryn.
Det är ju alltid så att man minns vissa sökanden mer än andra, på grund av hur dom såg ut, hur dom sjöng eller vilket intryck dom gjorde på en.
En av dom här som var på audition i Luleå fastnade speciellt. Det var en 18-årig kille som hette Andreas, som kommit till Luleås stadshotell för att visa vad han kunde, precis som alla andra. Skillnaden var bara att Andreas var mer nervös än alla andra. Och då menar jag inte lite. Utan MYCKET. Grabben var ju helt vit i ansiktet och kunde knappt prata, så nervös var han. Men ändå gick han in till juryn för att sjunga. Och som vanligt frågade de om han var deras nästa Idol, och alla svarar ju ja på den frågan. Utom 18-årige Andreas från Älvsbyn. Svaret blev "NEJ." Då skrattade juryn såklart, och man såg att dom tvekade redan då. Innan han hade fått sjunga.
I alla fall så bad dom han att sjunga, men han kunde inte. Nervositeten hade satt totalstopp för honom, och han bara stod där och svor och man tyckte riktigt synd om honom. Då visade juryn lite medkänsla och frågade vilken låt han skulle sjunga, och fick svaret "Break free (I want to break free)". Och dom började sjunga åt honom och då, då kom han igång och sjöng, och juryn tystnade och han sjöng själv, och som denna människa sjöng! Från den där nervösa kroppen kom det ut en röst som helt enkelt var superbra, och man blev helt förundrad över vad som hade dolt sig bakom och innanför den där fasaden. Snacka om att han broke free sin röst!
Men vad händer då? Jo, juryn tycker att han sjunger jättebra och så, men dom sågar han ändå för hans nervositet och skickar honom inte vidare! Gissa om man blev förbannad då!
När Andreas kom ut stod programledaren Peter Jidhe utanför och märkte att han inte hade gått vidare. Och då går han in till juryn och håller ett jäkla försvarstal om att Andreas ska gå vidare, men dom ändrar sig ju inte. What happens next? Jidhe tar och snor en av guldbiljetterna från bordet och springer ut under juryns protester och ger den biljetten till Stockholm till Andreas. Rätt eller fel?
Naturligtvis tycker jag att det var rätt. Man kan inte bara kasta bort en sån röst för att han inte pallar trycket första gången, herregud, det är väl fler som fått rampfeber inför juryn, själv skulle jag nog bli skitskraj. Vad jag försöker säga är att i vissa fall förtjänar personen i fråga en andra chans. Jag hoppas verkligen att 18-årige Andreas från Älvsbyn tränar på att sjunga inför folk och på att kontrollera sin nervositet, för han kommer inte få en chans till, det är ett som är säkert. Så jag håller tummarna för att det går vägen på slutaudition med, för hans röst var riktigt, riktigt bra.

I onsdags vart jag på bio, på Mamma Mia! Glädje i själen, så himla bra var den! Jag njöt varje sekund av den filmen. Se den!