pureadrenaline

I morgon och på onsdag kör Vetlanda SM-finaler mot Lejonen, och vi har tyvärr drabbats av ett stort avbräck i sista stund. Lee Richardson skadade sig igår och kommer inte kunna medverka i någon av finalerna!!! Ursäkta mig nu, men HELVETE FAN JÄVLAR SATANS FÖRBANNADE HELVETE OCH FANS JÄVLAR! Jag förstår inte att detta ska komma nu, så jävla lägligt va?! På Lee med, som varit skitbra dom senaste veckorna. Ahhhh! Ales och Risager kommer in i stället, visserligen inte dåliga men ändå inte i Lee-klass. Undrar hur det ska gå nu... Lee är visserligen inte hela laget utan bara en förare, men en mycket bra sådan. Ja ja, det är väl bara att bita ihop och köra så in i helvete helt enkelt. Shit vad jag svor nu i detta inlägget men man blir så frustrerad!

För övrigt är jag lite psykiskt instabil just nu. Inget allvarligt, men jag är inte på topp känslomässigt. Tänker inte gå in närmare på det här... För jag kan inte beskriva i ord hur det känns riktigt men det är inte bra alltså. :s

Ikväll blir det styrelsemöte, suck. Jag har inte gjort det jag skulle göra sen förra mötet...

HEJA VETLANDA I FINALERNA NU DÅ! Vi kan kanske klara det här ändå, utan Lee. Det är fan inte kört än.

Igår var jag ytterst nära ett nervöst sammanbrott. Jag mådde illa, skakade, var nära till tårar hela kvällen och hela kroppen kändes i uppror, ingenting stämde. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, och ingenting som jag själv gjorde kunde få det att gå över. Jag slets mellan förtvivlan och glädje och förbannade allt och alla, jag använde ett språk som mest bestod av svordomar och skrik, jag kunde inte andas normalt, och jag kände att jag bara ville att det skulle gå över.

Det gjorde det också, efter mer än två timmars lidande. Ungefär klockan halv tio förbyttes mitt tillstånd till total lycka, när Elit Vetlanda gick vidare till SM-final i Elitserien i speedway!!! AAAAAAHHHHHHHHHHHH!!!!!! Det var fan ett av dom bästa ögonblicken i mitt liv, eftersom matchen varit dödligt jämn hela tiden och sen det krävdes förlängning, sudden death, för att skilja dom båda lagen åt!! Jag säger bara det, det kan inte vara hälsosamt att utsätta sig för sån spänning alltför ofta. Men jag gör det så gärna <3

Nästa vecka är det finaler och Vetlanda kan fan ta guld. Fast då dör jag väl. Haha. XD

ELIT VETLANDA <3<3<3<3<3<3<3<3<3

Idol har ju börjat sändas på tv igen, denna cirkus av falska toner, lustiga personer men ibland också några riktigt bra röster. Måste säga att uttagningarna är den mest underhållande delen av programsagan, där man kan få sig ett riktigt gott skratt ibland åt nån segerviss människa som sen visar sig sjunga förfärligt illa. Ibland blir det ju bara för pinsamt, och man undrar varför i hela friden ställer du upp?!
Sen finns det ju dom som enligt mig kan sjunga, men som blir sågade av juryn, och då svänger känslorna åt andra hållet i stället, man blir irriterad för att stackarn inte kunde få en chans.
Och så finns det ju de självklara, de som har DET, de det inte finns några tvivel om.
Igår kollade jag på uttagningen ifrån Luleå. Det verkade till en början inte finnas så många talanger däruppe i norr eftersom den ena efter den andra sökanden blev sågad och ratad av juryn. De kom tillbaka besvikna från juryrummet och svor över de tre människorna där inne som hade "kastat ut" dom. Men så började det droppa in en del människor som faktiskt kunde sjunga riktigt bra, och hoppet att hitta nästa Idol tändes igen hos den hårda juryn.
Det är ju alltid så att man minns vissa sökanden mer än andra, på grund av hur dom såg ut, hur dom sjöng eller vilket intryck dom gjorde på en.
En av dom här som var på audition i Luleå fastnade speciellt. Det var en 18-årig kille som hette Andreas, som kommit till Luleås stadshotell för att visa vad han kunde, precis som alla andra. Skillnaden var bara att Andreas var mer nervös än alla andra. Och då menar jag inte lite. Utan MYCKET. Grabben var ju helt vit i ansiktet och kunde knappt prata, så nervös var han. Men ändå gick han in till juryn för att sjunga. Och som vanligt frågade de om han var deras nästa Idol, och alla svarar ju ja på den frågan. Utom 18-årige Andreas från Älvsbyn. Svaret blev "NEJ." Då skrattade juryn såklart, och man såg att dom tvekade redan då. Innan han hade fått sjunga.
I alla fall så bad dom han att sjunga, men han kunde inte. Nervositeten hade satt totalstopp för honom, och han bara stod där och svor och man tyckte riktigt synd om honom. Då visade juryn lite medkänsla och frågade vilken låt han skulle sjunga, och fick svaret "Break free (I want to break free)". Och dom började sjunga åt honom och då, då kom han igång och sjöng, och juryn tystnade och han sjöng själv, och som denna människa sjöng! Från den där nervösa kroppen kom det ut en röst som helt enkelt var superbra, och man blev helt förundrad över vad som hade dolt sig bakom och innanför den där fasaden. Snacka om att han broke free sin röst!
Men vad händer då? Jo, juryn tycker att han sjunger jättebra och så, men dom sågar han ändå för hans nervositet och skickar honom inte vidare! Gissa om man blev förbannad då!
När Andreas kom ut stod programledaren Peter Jidhe utanför och märkte att han inte hade gått vidare. Och då går han in till juryn och håller ett jäkla försvarstal om att Andreas ska gå vidare, men dom ändrar sig ju inte. What happens next? Jidhe tar och snor en av guldbiljetterna från bordet och springer ut under juryns protester och ger den biljetten till Stockholm till Andreas. Rätt eller fel?
Naturligtvis tycker jag att det var rätt. Man kan inte bara kasta bort en sån röst för att han inte pallar trycket första gången, herregud, det är väl fler som fått rampfeber inför juryn, själv skulle jag nog bli skitskraj. Vad jag försöker säga är att i vissa fall förtjänar personen i fråga en andra chans. Jag hoppas verkligen att 18-årige Andreas från Älvsbyn tränar på att sjunga inför folk och på att kontrollera sin nervositet, för han kommer inte få en chans till, det är ett som är säkert. Så jag håller tummarna för att det går vägen på slutaudition med, för hans röst var riktigt, riktigt bra.

I onsdags vart jag på bio, på Mamma Mia! Glädje i själen, så himla bra var den! Jag njöt varje sekund av den filmen. Se den!

Vetlanda förlorade matchen mot Piraterna igår med 49-47. Ändå var det en sjukt bra match, trots förlusten. Suverän helt enkelt. Knäppt va? Jag måste förklara lite:

En match körs över 16 heat. Med endast 3 heat kvar låg Vetlanda under med 14 poäng. 14 poäng! Det är väldigt mycket. Då hade Piraterna redan vunnit matchen, så egentligen borde man klappat ihop då och insett att vi var körda. Men grejen är att kvartsfinalerna är två stycken. Vinst räknas inte, utan antalet poäng laget lyckas skrapa ihop på två matcher. Och det lag som plockat mest poäng sammanlagt går till semifinal. I detta läget hade naturligtvis Piraterna plockat flest, eftersom dom ledde med 46-32 och såg ut att ha ett jävligt bra utgångsläge inför returen i Vetlanda nästa vecka.

Då händer det som gör att  jag vill kalla matchen en jättebra förlust:

På dom tre återstående heaten tar Vetlanda full poäng i varje av dom och knappar därmed in 12 av dessa 14 poäng, och förlorar då bara med 2 ynka, futtiga poäng!! Den upphämtningen är guld värd! Den kändes omöjlig men så fixade dom det ändå, MEGABRA!! Det kändes som en seger, fast vi förlorade. Sjuuukt bra avslutning! Därför känns det mycket bättre inför den avslutande matchen i Vetlanda på tisdag, för utgångsläget är mycket bättre nu. Hur lite du än kan om speedway så kan du bara hålla med om att 2 poäng är lättare att ta ifatt än 14.

Ikväll ska jag på bio med mamma. Jag har typ tvingat henne att följa med för jag vill inte gå själv, och mina kompisar har redan vart och sett den. Sägs vara jättebra. Jag har inte vart på bio på evigheter.

Jag är hungrig nu. Mot köket --->

Just det. Denna bilden är från Motala igår :P

Precis som typ 40 000 andra i detta land så har jag ett konto på Lunarstorm. Det är ju bara att fråga vilken unge som helst och han/hon svarar att "klart jag har Lunar." Grejen är att ju äldre man blir, desto mindre aktiv blir man på den sajr... Detta gäller i alla fall mig. På Lunar finns som bekant en blogg, som jag har använt flitigt under min tid som Lunare. På senare år har jag gått från att blogga där varje dag till att bara göra det en gång i månaden, och jag har känt behovet efter ett annat ställe att sprida mina tankar på. Det är helt enkelt inte så många som läser en blogg på Lunar, och är det det så är det oftast en hoper fjortonåringar utan liv utanför cybervärlden, och jag känner att har blivit fel forum för mig.
Därför har jag idag skaffat denna bloggen, med förhoppning om att också folk utanför Lunar ska läsa den. Jag kommer verkligen inte blogga varje dag, men så ofta jag hinner och så varierat jag kan.
I tisdags fyllde jag 20 år. Jag tror det var den övergången från tonåren som satte p för bloggandet på Lunarstorm. Det var som en uppenbarelse, ett klart tecken att nu måste du byta bloggställe. Haha.
Jag blev visserligen inte ett dugg äldre av att fylla 20. Tur det. Som jag är nu trivs jag allra bäst :P

Nog om detta, nu vet du i alla fall att jag har tagit ett "viktigt" beslut under min tid som 20-åring, även om det inte kan klassas stil med att flytta hemifrån eller nåt sånt. Men i alla fall, det är ett steg på vägen. xd

Jag hade förresten jäkligt svårt att hitta ett bra namn till min blogg. Dom jag testade var redan upptagna. Så det fick bli pureadrenaline. Det poppade inte bara upp sådär i huvudet utan det är ett av Elit Vetlanda Speedways "motto" och vad kunde passa bättre än att JAG tog det som domännamn? :P

Nu till väsentligheterna: Ikväll ska jag till Motala på speedway och se Piraterna mot Vetlanda i kvartsfinal nummer ett!

See you there? <3